Yours Truly

Nyss satt han här och kliade sig på låret. Nog för att jag skulle hajja till och ta en extra noggrann koll.
Men nej. Fortfarnade inget. Lycka. Det har hållit i sig länge nu...

Ju högre upp - desto längre fall. Så jag stannar kvar här på jorden. Men VISST ÄR DET KUL!! TJOHOO!!

Det slog mig(igen), när jag stod i duschen imorse, hur förbannat korkad jag varit. Det brukar trilla ner dylika poletter emellanåt. Då när jag inser saker som han gjort, som är SÅ HIMLA UPPENBARA, men som jag ändå inte sett.
KAN det vara så att jag inte valt att se det? Jag kan med facit i hand ärligen säga att jag aldrig i livet skulle gå på den lätta igen.

I alla fall...i duschen fick jag syn på badoljan som stod och dammade högst upp på hyllan. Jag drar mig genast till minnes de tillfällen då jag smort honom med den, mitt i natten, för att få honom sluta klia sig. Ja, alltså klåda är en av de vanligaste biverkningarna av heroin.
Jag har alltså vaknat mitt i natten, ja MÅNGA gånger, av att han kliat sig så sängen hoppat. Jag har masat mig upp och hämtat oljan och masserat in den i skinnet på honom för att han ska "sluta vara så förbaskat torr".
Suck suck suck suck suck suck. Inte f*n var han väl TORR inte. Och hur kunde han bara låta mig sitta där och gnugga. Varför kunde han inte bara gått och lagt sig på soffan?

Jag måste nog slänga den där oljan...den kommer aldrig mer mjuka upp något hos mig...

---

I alla fall....jag har inte skrivit på några dagar nu igen...för, tja, det har inte funnit så mycket att dela med mig av. Lyckligvis går det fortfarande bra.
Härom dagen fick jag för mig att det här kommer att gå bra. Alltså jag rätade ut frågetecknet....Det bara är så!!!
Jag har vanligtvis ganska bra intuition. Tänk så fint det vore om den sa sanningen till mig nu.

Ni verkar vara ett litet gäng som läser den här bloggen, har min statistik-flik talat om för mig. Jag vet ju såklart inte vilka ni är ... bara att ni är _här_. Och ni som sitter och gnuggar huvudet över varför jag inte skriver något så vill jag att ni ska veta att...

...frånvaro av bloggande ALLTID = gott tecken!

Tack för att ni lyssnar / Y.T

...har jag inget nytt att förtälja.

Det går visst bra. Så konstigt. Det känns lite som om det är för bra för att vara sant?!

Först och främst vill jag tacka för alla lämnade kommentarer och alla hejjaramsor. Det värmer och styrker. Tack!

---

Datorn funkar inte. Och jag får som ingen inspiration av att sitta på datacafé och skriva.
Jag är åter på måndag. HOPPAS jag. Datorlös längre än så, nej då köper jag hellre en ny.

I vart fall så går livet vidare. Inga återfall har stört vår nattsömn sedan sist (då, när jag inte var säker). Vi håller som bäst på och renoverar om lägenheten och det käns bra att veta att vi/han är sysselsatt hemma.
Det känns lite som om treapeut-besöken slinker mer och mer obemärkt förbi. Vissa dagar glömmer jag tom att fråga hur det varit (ja jag brukar göra det för att kolla så han inte glömt att gå dit). Det är nog lite det som är faran (?), att han ska få för sig att jag struntar i allt ju länge tiden går. SÅ ÄR DET INTE - HÖR DU DET!!!

Jag har även i dagarn erfarit att några av våra vänner har trott att han är sprutnarkoman. Vilket inte är fallet.( De hade mao fått det om bakfoten - och vi har nog inte varit nog tydliga på vår pilgrimsfärd mot sanningen.) På något sätt så tycker jag det känns hemskare och med sprutor än att bara röka det., och så tänker jag "men hallå - inte skulle väl HAN skjuta heroin, hur kan ni bara tro det era tomtar". Men sen när jag tänker igenom det ur någon annans perspektiv så är det ju inte alls självklart. Inte ett dugg.
Jag ska bara vara glad att så inte är fallet. Och så ska jag sluta tycka att det är snyggare att röka än att injicera - för det är det ju knappast!

oj jag fick visst lite inspiration trots allt.
Håll nu tummarna att de fixar min dator innan helgen!