syns inte - finns inte (???)
Jag tänkte att om jag inte skriver här i bloggen så kanske det inte finns.
Men, jo, det finns. Det går inte så bra. Återfallen har väl varit ungefär 5 i antal sedan sist jag skrev. Drogterapeuten gick bra. Nya planen är att sluta röka marijuana, för att ändra beteendemönster. Det har gått jättebra och pissproven är rena som ett barns samvete. Men då istället har återfall i form av metadon tagit vid. Och det var ju som det vi ville komma ifrån.
Terapeuten säger att hjälper inte detta så "får man överväga att sätta in någon behandling"
och jag hurrar.
För vad vet jag inte riktigt. Kanske för att behandlig, och en stadig dos lagligen tillföskaffad, subutex är det MINST sämsta.
Han är så fin och han är så vacker. Jag önskar att jag kunde säga det till honom. Men det enda jag säger är "Jävla knarkare. Vad är du för en farsa egentligen"
Vet att det bara ger honom än mer dåligt samvete. Ändå kan jag inte låta bli.
Av ren feghet så skyddare jag mig bakom hårda och elaka (förvisso sanna) ord.
Jag önskar jag hade styrkan att vara lite snällare.
Men, jo, det finns. Det går inte så bra. Återfallen har väl varit ungefär 5 i antal sedan sist jag skrev. Drogterapeuten gick bra. Nya planen är att sluta röka marijuana, för att ändra beteendemönster. Det har gått jättebra och pissproven är rena som ett barns samvete. Men då istället har återfall i form av metadon tagit vid. Och det var ju som det vi ville komma ifrån.
Terapeuten säger att hjälper inte detta så "får man överväga att sätta in någon behandling"
och jag hurrar.
För vad vet jag inte riktigt. Kanske för att behandlig, och en stadig dos lagligen tillföskaffad, subutex är det MINST sämsta.
Han är så fin och han är så vacker. Jag önskar att jag kunde säga det till honom. Men det enda jag säger är "Jävla knarkare. Vad är du för en farsa egentligen"
Vet att det bara ger honom än mer dåligt samvete. Ändå kan jag inte låta bli.
Av ren feghet så skyddare jag mig bakom hårda och elaka (förvisso sanna) ord.
Jag önskar jag hade styrkan att vara lite snällare.
Glad påsk!
Vi har gemensam tid hos drogterapeuten om någon vecka. Därefter skall jag fatta mitt beslut. Inte mycket jag kan göra innan dess. Jag behöver prata med terapeuten också - om detta med metadonet. För jo han har ju en poäng i att han tar återfall så pass sällan (? definitionsfråga) att det är lite grann korkat att se till att göra sig heltidsberoende av ett substitut.
Dock har jag lite svårt för att tro att detta skulle vara den egentliga anledningen, för det känns ju inte som om HAN är den som är rädd för att sätta sig i en beroendesituation. En beroendesituation som dessutom är receptbelagd och gör att all psykisk abstinens som han dagligen lider av skulle dämpas. Visst låter det lite långsökt?!
Men som sagt, jag ska ta mina tankar med hans man i det stora huset.
Dagarna sedan sist har alla varit vita. Med ALL sannolikhet. Sist = mitt senaste hot där på restaurangen som jag skrev om i tidigare inlägg.
Nu ska jag på påsklov, och förhoppningsvis har jag varit så jättesnäll att jag får ett av de där STÖRSTA påskäggen, fyllt med lösviktsgodis!
Dock har jag lite svårt för att tro att detta skulle vara den egentliga anledningen, för det känns ju inte som om HAN är den som är rädd för att sätta sig i en beroendesituation. En beroendesituation som dessutom är receptbelagd och gör att all psykisk abstinens som han dagligen lider av skulle dämpas. Visst låter det lite långsökt?!
Men som sagt, jag ska ta mina tankar med hans man i det stora huset.
Dagarna sedan sist har alla varit vita. Med ALL sannolikhet. Sist = mitt senaste hot där på restaurangen som jag skrev om i tidigare inlägg.
Nu ska jag på påsklov, och förhoppningsvis har jag varit så jättesnäll att jag får ett av de där STÖRSTA påskäggen, fyllt med lösviktsgodis!
På tal om kontrollbehov
Appropå en kommentar jag fick igår:
Det slog mig faktiskt att jag nästan har slutat kolla upp vad han gör. Vem han ringt. Om folierullen är obruten.
Mitt faktiskt bästa trix EVER, kolla vilka telefonnummer och sms som han raderat från telefonen, och vilka han lämnat kvar. (det framgår ju av fakturan som dimper ner varje månad) hitta.se talar ju snällt om för en vem numrena går till.
Så nu imorse passade jag på att dra ett stickprov. Ska bli spännande att se vem av hans vänner som är räven den här gången.
Och så den här känslan av tillfredsställelse när man ser att han faktiskt raderat 'skickade sms'. Varför i helvete blir man glad över att få rätt?
Hur skulle man reagera om han INTE raderat några?
Tröttsam man är *haha*
Gårdagens mission gick sisådär. Jag talade om min ståndpunkt. Klargjorde att jag inte var kär i honom längre, men att jag älskade honom fortfarande. Jag tvekar inte att slänga ut dig, men jag ser helst att du stannar. valet är ditt etc etc.
Han såg ledsen ut. Han säger att han inte vill bli 'hooked' på något igen vare sig det är metadon eller ej. Jag förstår väl till viss del detta, men jag är så TRÖTT på dessa ständiga återfall. Snart har jag gett honom ett ÅR. När tycker han att måttet är rågat?
Mascaran höll sig på fransarna!
Kram
Det slog mig faktiskt att jag nästan har slutat kolla upp vad han gör. Vem han ringt. Om folierullen är obruten.
Mitt faktiskt bästa trix EVER, kolla vilka telefonnummer och sms som han raderat från telefonen, och vilka han lämnat kvar. (det framgår ju av fakturan som dimper ner varje månad) hitta.se talar ju snällt om för en vem numrena går till.
Så nu imorse passade jag på att dra ett stickprov. Ska bli spännande att se vem av hans vänner som är räven den här gången.
Och så den här känslan av tillfredsställelse när man ser att han faktiskt raderat 'skickade sms'. Varför i helvete blir man glad över att få rätt?
Hur skulle man reagera om han INTE raderat några?
Tröttsam man är *haha*
Gårdagens mission gick sisådär. Jag talade om min ståndpunkt. Klargjorde att jag inte var kär i honom längre, men att jag älskade honom fortfarande. Jag tvekar inte att slänga ut dig, men jag ser helst att du stannar. valet är ditt etc etc.
Han såg ledsen ut. Han säger att han inte vill bli 'hooked' på något igen vare sig det är metadon eller ej. Jag förstår väl till viss del detta, men jag är så TRÖTT på dessa ständiga återfall. Snart har jag gett honom ett ÅR. När tycker han att måttet är rågat?
Mascaran höll sig på fransarna!
Kram
I vanliga fall är jag van att det går som jag vill
Jag börjar ifrågasätta mitt tidigare beslut att inte uppsöka någon anhörig-grupp. Jag tror förvisso att jag är ganska stark. Jag gråter inte nu när jag skriver i vart fall. Men jag tycker ändå det känns otroligt skönt att läsa här i mina kommentarer, det ni andra anhöria och övriga tum-hållare skriver. Jag blir gör-glá över alla varma tankar och hållna tummar. Verkligen!
Nu är det en sån här tråkmåndag igen. Jag pratade med hans chef idag, och denne upplyste mig om att han varit på flera dagar förra veckan. Jag vet fredag & lördag. Han visste även onsdag/torsdag...HJÄLP 4 dar på raken. Det gör mig mycket mycket ont. Det känns som om alla framsteg raderades permanent i.o.m detta.
Att jag inte märktnågot de två första dagarna beror på att jag inte varit i stan.
Jag har skaffat barnvakt för ikväll och vi ska sticka ut på någon restaurang och prata om detta hade jag planerat. Jag ringde honom på jobbet för en timme sedan och upplyste honom om detta. Det var inte direkt ett förslag, utan jag BESTÄMDE det. Och han sa ju såklart inte nej.
"Jag pratade med ********* idag" sa jag "han upplyste mig om vissa saker som han skett i veckan som varit. Jag kommer och hämtar dig på jobbet när du slutar"
Punkt slut.
Ja, och vad ska jag säga.... Jag hade tänkt kräva att han börjar på metadon/subutex-programmet annars får han bo i en egen lägenhet utan oss övriga. Ett regelrätt hot med andra ord.
Jag har sett till att han bokar in OSS på ett möte med drogterapeuten så snart som möjligt. Hädanefter, eller om han nu hellre vill skiljas, så avser jag följa med honom dit på stickprovsbasis, med början NU.
Det här kan ju låta väldigt enkelt. Och jag inser även själv att det inte kommer funka riktigt såhär enkelt som det är att skriva en text.
Hur slänger man ut den man älskar? Kan man ha ett fungerande förhållande som särbo med en son som undrar varför mamma och pappa inte kan bo ihop när de ändå älskar varandra? (Tack och lov är han för liten för att undra en sån sak ännu. Det ger mig lite mer tid till att fundera ut det bästa)
Vad är det bästa?
Jag har satt på massor med mascara inför kvällens middags-dejt och jag har för avsikt att den ska stanna på ögonfransarna. Han ska inte tro att jag tvekar att slänga ut honom. INTE FÖR EN SEKUND! Jag tvekar inte. Nej inte alls. Mera mascara!
Jag ska vara vackrare än hans heroin. Hans 'herione', han hjältinna. Jag ska skära av henne hälsenorna ikväll och jag ska hoppas att hon inte läker ihop så jävla snabbt.
I vanliga fall är jag van att det går som jag vill. Nu vill jag att det ska göra det - omgående!
Nu är det en sån här tråkmåndag igen. Jag pratade med hans chef idag, och denne upplyste mig om att han varit på flera dagar förra veckan. Jag vet fredag & lördag. Han visste även onsdag/torsdag...HJÄLP 4 dar på raken. Det gör mig mycket mycket ont. Det känns som om alla framsteg raderades permanent i.o.m detta.
Att jag inte märktnågot de två första dagarna beror på att jag inte varit i stan.
Jag har skaffat barnvakt för ikväll och vi ska sticka ut på någon restaurang och prata om detta hade jag planerat. Jag ringde honom på jobbet för en timme sedan och upplyste honom om detta. Det var inte direkt ett förslag, utan jag BESTÄMDE det. Och han sa ju såklart inte nej.
"Jag pratade med ********* idag" sa jag "han upplyste mig om vissa saker som han skett i veckan som varit. Jag kommer och hämtar dig på jobbet när du slutar"
Punkt slut.
Ja, och vad ska jag säga.... Jag hade tänkt kräva att han börjar på metadon/subutex-programmet annars får han bo i en egen lägenhet utan oss övriga. Ett regelrätt hot med andra ord.
Jag har sett till att han bokar in OSS på ett möte med drogterapeuten så snart som möjligt. Hädanefter, eller om han nu hellre vill skiljas, så avser jag följa med honom dit på stickprovsbasis, med början NU.
Det här kan ju låta väldigt enkelt. Och jag inser även själv att det inte kommer funka riktigt såhär enkelt som det är att skriva en text.
Hur slänger man ut den man älskar? Kan man ha ett fungerande förhållande som särbo med en son som undrar varför mamma och pappa inte kan bo ihop när de ändå älskar varandra? (Tack och lov är han för liten för att undra en sån sak ännu. Det ger mig lite mer tid till att fundera ut det bästa)
Vad är det bästa?
Jag har satt på massor med mascara inför kvällens middags-dejt och jag har för avsikt att den ska stanna på ögonfransarna. Han ska inte tro att jag tvekar att slänga ut honom. INTE FÖR EN SEKUND! Jag tvekar inte. Nej inte alls. Mera mascara!
Jag ska vara vackrare än hans heroin. Hans 'herione', han hjältinna. Jag ska skära av henne hälsenorna ikväll och jag ska hoppas att hon inte läker ihop så jävla snabbt.
I vanliga fall är jag van att det går som jag vill. Nu vill jag att det ska göra det - omgående!
Förlåt - nu passar det visst att komma tillbaka
Vilken värdelös värdinna jag har varit.
Här har jag lämnat bloggen vind för våg i -jag vet inte hur länge.
Jag har jättemycket att göra på jobbet och hemma har jag prioriterat familjen. Men nu har jag återfått mitt lösenord (som jag försnillat) och tänkte avlägga en liten lägesrapport, samt ett löfte om att återkomma betydligt mer frekvent än jag gjort senaste månaderna.
Jag vet att jag vid ett tidigare tillfälle skrev att "frånvaro av bloggande alltid är positivt" men så har ju såklart inte varit fallet nu.
Efter ett förvånansvärt långt uppehåll i vintras, trillade han ju såklart dit över jul. Och det var väl inte helt oväntat, eftersom jag och lillkillen åkte från stan i en vecka.
Så fort jag inte finns i närheten så tar han sig tillfälle. Vilket får mig att totalflippa - jag kan och VILL inte vara honom nära bara för att hålla honom på rätt sida (a.k.a den sida som jag anser vara den rätta). Det går ju såklart inte. Då är jag hellre på min egen sida och alldeles själv.
Det är inte det att jag inte KLARAR mig utan honom, för det ska gudarna veta att det skulle förmodligen gå bra mycket bättre än "tillsammans med". Men nej, det är inte läge att ge upp ännu.
parentes:
Det som faktiskt skrämmer mig mest nu är det faktum att jag tar all min lediga tid till att gå ut med tjejerna, hälsa på kompisar, gå på bio - själv. Själv. Själv. Utan honom. Utan båda mina honom. Jag har upptäckt att jag trivs bäst i mitt eget sällskap, och tar de flesta tillfällen till detta.
Jag säger "jag har inte ens lust att hitta på något med dig, vi har ju ändå inget gemensamt"
Han säger "mensåhär är det i ALLA förhållanden någon gång"
Jag säger "JAMENDETSKAJUINTEKOMMAFÖRÄNMANVARITIHOPI S J U ÅÅÅÅR !!!!"(för det har jag läst i en tidning)
Han säger "Jodå det kommer bli bra snart, det är bara lite påfrestande med ett litet barn som tar all tid"
( Han är en otroligt bra förälder. Han har ett ofantligt tålamod och kan stå och knuffa fart på gungan i en timme. Han tar de flesta morgonpassen, och har dessutom lärt sig färgkombinera kläderna på ett tillfredsställande vis. Men jo barnet tar förbannar mycket mer tid än jag någonsin föreställt mig)
åter ämnet:
Återfallen har varit frekventa, ungefär var tredje vecka sedan jul. Innan det längre uppehållet var det var-10-14 dag. Jag ser det inte som ett framsteg. Det gör han.
Jag bråkar inte och väsnas så mycket över heroinet mer. När återfallen kommit har jag tagit det med ro. Detta pga att han oftast erkänt själv eller att det varit så uppenbart att han inte orkat bry sig om att försöka mörka det.
Han säger att han vill att jag ska visa mer uppskattning när han inte tar något. Jag är värdelös på just detta. Vet inte hur man gör. Så jag säger inget. Gör jag fel då?
Jösses vilket hattigt inlägg. Det måste vara för frånvaro av skrivande under denna tid. Jag passar väl på att be om ursäkt för detta också. Världens största kram till er som lämnat snälla kommentarer. Puss!
På återseende!
Här har jag lämnat bloggen vind för våg i -jag vet inte hur länge.
Jag har jättemycket att göra på jobbet och hemma har jag prioriterat familjen. Men nu har jag återfått mitt lösenord (som jag försnillat) och tänkte avlägga en liten lägesrapport, samt ett löfte om att återkomma betydligt mer frekvent än jag gjort senaste månaderna.
Jag vet att jag vid ett tidigare tillfälle skrev att "frånvaro av bloggande alltid är positivt" men så har ju såklart inte varit fallet nu.
Efter ett förvånansvärt långt uppehåll i vintras, trillade han ju såklart dit över jul. Och det var väl inte helt oväntat, eftersom jag och lillkillen åkte från stan i en vecka.
Så fort jag inte finns i närheten så tar han sig tillfälle. Vilket får mig att totalflippa - jag kan och VILL inte vara honom nära bara för att hålla honom på rätt sida (a.k.a den sida som jag anser vara den rätta). Det går ju såklart inte. Då är jag hellre på min egen sida och alldeles själv.
Det är inte det att jag inte KLARAR mig utan honom, för det ska gudarna veta att det skulle förmodligen gå bra mycket bättre än "tillsammans med". Men nej, det är inte läge att ge upp ännu.
parentes:
Det som faktiskt skrämmer mig mest nu är det faktum att jag tar all min lediga tid till att gå ut med tjejerna, hälsa på kompisar, gå på bio - själv. Själv. Själv. Utan honom. Utan båda mina honom. Jag har upptäckt att jag trivs bäst i mitt eget sällskap, och tar de flesta tillfällen till detta.
Jag säger "jag har inte ens lust att hitta på något med dig, vi har ju ändå inget gemensamt"
Han säger "mensåhär är det i ALLA förhållanden någon gång"
Jag säger "JAMENDETSKAJUINTEKOMMAFÖRÄNMANVARITIHOPI S J U ÅÅÅÅR !!!!"(för det har jag läst i en tidning)
Han säger "Jodå det kommer bli bra snart, det är bara lite påfrestande med ett litet barn som tar all tid"
( Han är en otroligt bra förälder. Han har ett ofantligt tålamod och kan stå och knuffa fart på gungan i en timme. Han tar de flesta morgonpassen, och har dessutom lärt sig färgkombinera kläderna på ett tillfredsställande vis. Men jo barnet tar förbannar mycket mer tid än jag någonsin föreställt mig)
åter ämnet:
Återfallen har varit frekventa, ungefär var tredje vecka sedan jul. Innan det längre uppehållet var det var-10-14 dag. Jag ser det inte som ett framsteg. Det gör han.
Jag bråkar inte och väsnas så mycket över heroinet mer. När återfallen kommit har jag tagit det med ro. Detta pga att han oftast erkänt själv eller att det varit så uppenbart att han inte orkat bry sig om att försöka mörka det.
Han säger att han vill att jag ska visa mer uppskattning när han inte tar något. Jag är värdelös på just detta. Vet inte hur man gör. Så jag säger inget. Gör jag fel då?
Jösses vilket hattigt inlägg. Det måste vara för frånvaro av skrivande under denna tid. Jag passar väl på att be om ursäkt för detta också. Världens största kram till er som lämnat snälla kommentarer. Puss!
På återseende!
vit
Nyss satt han här och kliade sig på låret. Nog för att jag skulle hajja till och ta en extra noggrann koll.
Men nej. Fortfarnade inget. Lycka. Det har hållit i sig länge nu...
Ju högre upp - desto längre fall. Så jag stannar kvar här på jorden. Men VISST ÄR DET KUL!! TJOHOO!!
Men nej. Fortfarnade inget. Lycka. Det har hållit i sig länge nu...
Ju högre upp - desto längre fall. Så jag stannar kvar här på jorden. Men VISST ÄR DET KUL!! TJOHOO!!
Badoljan från helvetet
Det slog mig(igen), när jag stod i duschen imorse, hur förbannat korkad jag varit. Det brukar trilla ner dylika poletter emellanåt. Då när jag inser saker som han gjort, som är SÅ HIMLA UPPENBARA, men som jag ändå inte sett.
KAN det vara så att jag inte valt att se det? Jag kan med facit i hand ärligen säga att jag aldrig i livet skulle gå på den lätta igen.
I alla fall...i duschen fick jag syn på badoljan som stod och dammade högst upp på hyllan. Jag drar mig genast till minnes de tillfällen då jag smort honom med den, mitt i natten, för att få honom sluta klia sig. Ja, alltså klåda är en av de vanligaste biverkningarna av heroin.
Jag har alltså vaknat mitt i natten, ja MÅNGA gånger, av att han kliat sig så sängen hoppat. Jag har masat mig upp och hämtat oljan och masserat in den i skinnet på honom för att han ska "sluta vara så förbaskat torr".
Suck suck suck suck suck suck. Inte f*n var han väl TORR inte. Och hur kunde han bara låta mig sitta där och gnugga. Varför kunde han inte bara gått och lagt sig på soffan?
Jag måste nog slänga den där oljan...den kommer aldrig mer mjuka upp något hos mig...
I alla fall....jag har inte skrivit på några dagar nu igen...för, tja, det har inte funnit så mycket att dela med mig av. Lyckligvis går det fortfarande bra.
Härom dagen fick jag för mig att det här kommer att gå bra. Alltså jag rätade ut frågetecknet....Det bara är så!!!
Jag har vanligtvis ganska bra intuition. Tänk så fint det vore om den sa sanningen till mig nu.
Ni verkar vara ett litet gäng som läser den här bloggen, har min statistik-flik talat om för mig. Jag vet ju såklart inte vilka ni är ... bara att ni är _här_. Och ni som sitter och gnuggar huvudet över varför jag inte skriver något så vill jag att ni ska veta att...
...frånvaro av bloggande ALLTID = gott tecken!
Tack för att ni lyssnar / Y.T
KAN det vara så att jag inte valt att se det? Jag kan med facit i hand ärligen säga att jag aldrig i livet skulle gå på den lätta igen.
I alla fall...i duschen fick jag syn på badoljan som stod och dammade högst upp på hyllan. Jag drar mig genast till minnes de tillfällen då jag smort honom med den, mitt i natten, för att få honom sluta klia sig. Ja, alltså klåda är en av de vanligaste biverkningarna av heroin.
Jag har alltså vaknat mitt i natten, ja MÅNGA gånger, av att han kliat sig så sängen hoppat. Jag har masat mig upp och hämtat oljan och masserat in den i skinnet på honom för att han ska "sluta vara så förbaskat torr".
Suck suck suck suck suck suck. Inte f*n var han väl TORR inte. Och hur kunde han bara låta mig sitta där och gnugga. Varför kunde han inte bara gått och lagt sig på soffan?
Jag måste nog slänga den där oljan...den kommer aldrig mer mjuka upp något hos mig...
I alla fall....jag har inte skrivit på några dagar nu igen...för, tja, det har inte funnit så mycket att dela med mig av. Lyckligvis går det fortfarande bra.
Härom dagen fick jag för mig att det här kommer att gå bra. Alltså jag rätade ut frågetecknet....Det bara är så!!!
Jag har vanligtvis ganska bra intuition. Tänk så fint det vore om den sa sanningen till mig nu.
Ni verkar vara ett litet gäng som läser den här bloggen, har min statistik-flik talat om för mig. Jag vet ju såklart inte vilka ni är ... bara att ni är _här_. Och ni som sitter och gnuggar huvudet över varför jag inte skriver något så vill jag att ni ska veta att...
...frånvaro av bloggande ALLTID = gott tecken!
Tack för att ni lyssnar / Y.T
Tursamt nog...
...har jag inget nytt att förtälja.
Det går visst bra. Så konstigt. Det känns lite som om det är för bra för att vara sant?!
Det går visst bra. Så konstigt. Det känns lite som om det är för bra för att vara sant?!
Datahaveri
Först och främst vill jag tacka för alla lämnade kommentarer och alla hejjaramsor. Det värmer och styrker. Tack!
Datorn funkar inte. Och jag får som ingen inspiration av att sitta på datacafé och skriva.
Jag är åter på måndag. HOPPAS jag. Datorlös längre än så, nej då köper jag hellre en ny.
I vart fall så går livet vidare. Inga återfall har stört vår nattsömn sedan sist (då, när jag inte var säker). Vi håller som bäst på och renoverar om lägenheten och det käns bra att veta att vi/han är sysselsatt hemma.
Det känns lite som om treapeut-besöken slinker mer och mer obemärkt förbi. Vissa dagar glömmer jag tom att fråga hur det varit (ja jag brukar göra det för att kolla så han inte glömt att gå dit). Det är nog lite det som är faran (?), att han ska få för sig att jag struntar i allt ju länge tiden går. SÅ ÄR DET INTE - HÖR DU DET!!!
Jag har även i dagarn erfarit att några av våra vänner har trott att han är sprutnarkoman. Vilket inte är fallet.( De hade mao fått det om bakfoten - och vi har nog inte varit nog tydliga på vår pilgrimsfärd mot sanningen.) På något sätt så tycker jag det känns hemskare och med sprutor än att bara röka det., och så tänker jag "men hallå - inte skulle väl HAN skjuta heroin, hur kan ni bara tro det era tomtar". Men sen när jag tänker igenom det ur någon annans perspektiv så är det ju inte alls självklart. Inte ett dugg.
Jag ska bara vara glad att så inte är fallet. Och så ska jag sluta tycka att det är snyggare att röka än att injicera - för det är det ju knappast!
oj jag fick visst lite inspiration trots allt.
Håll nu tummarna att de fixar min dator innan helgen!
Datorn funkar inte. Och jag får som ingen inspiration av att sitta på datacafé och skriva.
Jag är åter på måndag. HOPPAS jag. Datorlös längre än så, nej då köper jag hellre en ny.
I vart fall så går livet vidare. Inga återfall har stört vår nattsömn sedan sist (då, när jag inte var säker). Vi håller som bäst på och renoverar om lägenheten och det käns bra att veta att vi/han är sysselsatt hemma.
Det känns lite som om treapeut-besöken slinker mer och mer obemärkt förbi. Vissa dagar glömmer jag tom att fråga hur det varit (ja jag brukar göra det för att kolla så han inte glömt att gå dit). Det är nog lite det som är faran (?), att han ska få för sig att jag struntar i allt ju länge tiden går. SÅ ÄR DET INTE - HÖR DU DET!!!
Jag har även i dagarn erfarit att några av våra vänner har trott att han är sprutnarkoman. Vilket inte är fallet.( De hade mao fått det om bakfoten - och vi har nog inte varit nog tydliga på vår pilgrimsfärd mot sanningen.) På något sätt så tycker jag det känns hemskare och med sprutor än att bara röka det., och så tänker jag "men hallå - inte skulle väl HAN skjuta heroin, hur kan ni bara tro det era tomtar". Men sen när jag tänker igenom det ur någon annans perspektiv så är det ju inte alls självklart. Inte ett dugg.
Jag ska bara vara glad att så inte är fallet. Och så ska jag sluta tycka att det är snyggare att röka än att injicera - för det är det ju knappast!
oj jag fick visst lite inspiration trots allt.
Håll nu tummarna att de fixar min dator innan helgen!
Semestrat klart
Semestern har varit underbar och vi stannade ett par dagar mer än beräknat.
Allt har varit rent och fint...och då menar jag allt ^^
Det här gör ju då att jag inte har så mycket att skriva just nu. Dessutom är jag hemma hos mina föräldrar så jag har inte tid att sitta med någon soul searching.
Men det kommer nog snart nog.
Allt har varit rent och fint...och då menar jag allt ^^
Det här gör ju då att jag inte har så mycket att skriva just nu. Dessutom är jag hemma hos mina föräldrar så jag har inte tid att sitta med någon soul searching.
Men det kommer nog snart nog.
Semester
Det blir skrivpaus här i helgen. Vi ska bort. Ta det lite lugnt. Jag har mao inte försvunnit.
Ha det gött!
Ha det gött!
Terapeut-historien
Vi har kommit fram till att vänta med metadonbehandling ett tag till. Vi ska ge det ett år. Det har väl gått lite mer än ett halvår nu.
Min missbruks-historia...
Satt och svarade på en kommentar, vilken fick mig att börja tänka lite på hur det såg ut i min egen familj. Och jag tänkte ta och skriva ut det här...för jag tror att vissa läsare kanske undrar.
I min biologiska blodsdelande familj ser det ut såhär, as far as I know;
JAG: Har inte missbrukat något heller. Visst levde jag det ljuva livet där gymnasietiden och några år framåt. Och NEJ - jag skulle inte vilja att mitt barn drack så ofta som jag gjorde. Men jag har aldrig haft problem med att vara nykter. Jag har sällan druckit mig så full att jag helt tappat minnet. Och jag har ALDRIG haft ångest för att jag festat till det. BAra haft kul mao.
Många av mina tidigare pojkvänner har gått rätt hårt på drogerna. Rätt hårt...inte missbrukat.
Droghistoriken är: Jag har provat amfetamin en gång. Det var inte kul alls. Har provat röka opium i min ungdom när vi var på luffen i asien, en gång det med. Jag har rökt hasch ett antal ggr, fast aldrig ägt något eget. Jag är mycket svag för cigaretter dock. Men har sedan jag blev gravid inte rökt något mer. Jo ett par gånger sedan han föddes, till ett glas rött med väninnorna. Jag håller mitt på den nivån.
Jag anser inte mig själv vara specellt välbevandrad. Jag har en mycket blygsam droghistorik jämfört med de allra flesta jag känner. Jag är helt 100 på att jag inte är av en svag karaktär. Jag vet definitivt mina gänser.
Och som jag skrivit tidigar - Jag trodde då ALDRIG att jag skulle befinna mig i den här positionen. Sittandes hemma med ögonen fastnaglade på klockan...räknandes sekunder - för att jag skulle kunna drämma till med - du har varit borta i EXAKT 43 minuter längre än du borde. *Schocking*!!!!
När den där tegelstenen trillar ner på tårna och säger att "Nu kommer du inte längre, för du är medberoende. Du är anhörig till en heroinist och du kommer sitta fast här. Alla kommer se ner på er. Så berätta inte för någon"
-Ingen ska se ner på mig, sa jag, och berättade för alla. Jag skriver ju tom om det på nätet.
Många ggr har jag förståss tänkt på att ge upp det har. ORKA leva med någon som inte sätter dig högst!?
Men sen är jag ju så tjurig att jag VÄGRAR ge mig. Vi ska fan se till att fixa detta. Sjunger hejja-ramsor här hemma vissa kvällar. Men visst - jag skulle gärna ha sluppit den här erfarenheten.
I min biologiska blodsdelande familj ser det ut såhär, as far as I know;
- Mamma - Nej verkligen inte
- Pappa - Nej. Han dricker folköl till maten med det är nog allt
- Farmor - Nej
- Farfar - Nej
- Morfar - drack alldeles för mycket alkohol och dog ung
- Mormor - Levde som sagt med morfar, samt även andra som missbrukade alkohol
- Farbröder, fastrar, mostrar, och morbröder - Nej
JAG: Har inte missbrukat något heller. Visst levde jag det ljuva livet där gymnasietiden och några år framåt. Och NEJ - jag skulle inte vilja att mitt barn drack så ofta som jag gjorde. Men jag har aldrig haft problem med att vara nykter. Jag har sällan druckit mig så full att jag helt tappat minnet. Och jag har ALDRIG haft ångest för att jag festat till det. BAra haft kul mao.
Många av mina tidigare pojkvänner har gått rätt hårt på drogerna. Rätt hårt...inte missbrukat.
Droghistoriken är: Jag har provat amfetamin en gång. Det var inte kul alls. Har provat röka opium i min ungdom när vi var på luffen i asien, en gång det med. Jag har rökt hasch ett antal ggr, fast aldrig ägt något eget. Jag är mycket svag för cigaretter dock. Men har sedan jag blev gravid inte rökt något mer. Jo ett par gånger sedan han föddes, till ett glas rött med väninnorna. Jag håller mitt på den nivån.
Jag anser inte mig själv vara specellt välbevandrad. Jag har en mycket blygsam droghistorik jämfört med de allra flesta jag känner. Jag är helt 100 på att jag inte är av en svag karaktär. Jag vet definitivt mina gänser.
Och som jag skrivit tidigar - Jag trodde då ALDRIG att jag skulle befinna mig i den här positionen. Sittandes hemma med ögonen fastnaglade på klockan...räknandes sekunder - för att jag skulle kunna drämma till med - du har varit borta i EXAKT 43 minuter längre än du borde. *Schocking*!!!!
När den där tegelstenen trillar ner på tårna och säger att "Nu kommer du inte längre, för du är medberoende. Du är anhörig till en heroinist och du kommer sitta fast här. Alla kommer se ner på er. Så berätta inte för någon"
-Ingen ska se ner på mig, sa jag, och berättade för alla. Jag skriver ju tom om det på nätet.
Många ggr har jag förståss tänkt på att ge upp det har. ORKA leva med någon som inte sätter dig högst!?
Men sen är jag ju så tjurig att jag VÄGRAR ge mig. Vi ska fan se till att fixa detta. Sjunger hejja-ramsor här hemma vissa kvällar. Men visst - jag skulle gärna ha sluppit den här erfarenheten.
Angående igår...
Jag var väldigt oskäker. mer än väldigt. Men trots det så bad jag honom att tömma hela väskan och alla fickor han hade på sig när han kom hem. Ett gäng clarityn (allergitabletter)
-JAHA och vad är DET DÄR då! Bräkte jag fram. Synade kartan och kontrollerade att det verkligen var clarityn i den genom att jämföra den med en annan karta hemifrån. Vilket det var.
På något sätt skulle det på något sätt kännts som en seger för mig att hitta något. För då får mitt kontrollbehov en klapp på axeln. Mina instinkter höjs till skyarna och sätts där på piedestal. För även fast det gör ont så hade jag ÅTMINSTONE RÄTT!! Helt skruvat eg!
Jag har en såndär kalender på väggen. Familjeplanerings-modellen om du förstår. Där bockar jag diskret av varje dag som 'Definitivt ren' , 'definitivt påtänd' och 'kanske'. Jag har ett bra system som ingen ser om de inte vet. Och det gör ju ingen. (Förutom alla som läser sig till det på internet, ;) )
Igår blev en 'kanske'-dag trots allt.
-JAHA och vad är DET DÄR då! Bräkte jag fram. Synade kartan och kontrollerade att det verkligen var clarityn i den genom att jämföra den med en annan karta hemifrån. Vilket det var.
På något sätt skulle det på något sätt kännts som en seger för mig att hitta något. För då får mitt kontrollbehov en klapp på axeln. Mina instinkter höjs till skyarna och sätts där på piedestal. För även fast det gör ont så hade jag ÅTMINSTONE RÄTT!! Helt skruvat eg!
Jag har en såndär kalender på väggen. Familjeplanerings-modellen om du förstår. Där bockar jag diskret av varje dag som 'Definitivt ren' , 'definitivt påtänd' och 'kanske'. Jag har ett bra system som ingen ser om de inte vet. Och det gör ju ingen. (Förutom alla som läser sig till det på internet, ;) )
Igår blev en 'kanske'-dag trots allt.
Sen
Nu är han sådär sen hem från jobbet igen. Han slutade för 1½ timme sedan. Och jag vill inte ringa och tjata!
Undrar....den ständiga oron.....
kl.23.00
Oj, jag vet inte.
"Om du anar att X tagit något, så är det till 99% så" -har jag hört.
Men nu vet jag inte...kanske 1% att han har gjort det. Han ser inte ett dugg påtänd ut.....bara det att han var mycket hes när han kom hem...och detta skylldes på att han hade skyndat sig hem och stressat, blabla... Det där senaste är det säkraste tecknet - vansinnigt korkade förklaringar.
Hes brukar han bli när han rökt heroin. Men mjaaa...lite osannolikt är det.
Att man orkar hålla på och vara misstänksam...att man orkar vara i den här situationen är för mig egentligen helt obegripligt. Men sen så kommer jag på varför. Och så orkar jag ett litet tag till...
Undrar....den ständiga oron.....
kl.23.00
Oj, jag vet inte.
"Om du anar att X tagit något, så är det till 99% så" -har jag hört.
Men nu vet jag inte...kanske 1% att han har gjort det. Han ser inte ett dugg påtänd ut.....bara det att han var mycket hes när han kom hem...och detta skylldes på att han hade skyndat sig hem och stressat, blabla... Det där senaste är det säkraste tecknet - vansinnigt korkade förklaringar.
Hes brukar han bli när han rökt heroin. Men mjaaa...lite osannolikt är det.
Att man orkar hålla på och vara misstänksam...att man orkar vara i den här situationen är för mig egentligen helt obegripligt. Men sen så kommer jag på varför. Och så orkar jag ett litet tag till...
